Ville

Tiden går. Det känns fortfarande konstigt, att Ville inte skuttar där ute i buren. Det känns overkligt, att jag inte längre får möta hans blick. Stryka handen över hans nos. Le åt hans iver när pelletsen är på gång. Jag saknar att se honom skutta runt i trädgården. Nöjt sitta på gräsmattan och äta gräs. Jag saknar att frustreras över hur han lyckades trassla in sig i buskar med selen. Jag saknar min kille.
 
Det är mycket kanin nu. Kolan har varit hos veterinären efter en olycka, men han mår bra. Jag älskar livet som kaninägare, allra helst nu när en av dom faktiskt bor inne.
Men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. Tillbaka till den individ som skapade det intresset jag idag har. 
Det är tack vare Ville jag idag har Luna och Nova. Det är tack vare Ville som Kolan överhuvudtaget existerar. Visst är det galet? Tänk vad Ville har skapat.

Hans sele ligger på en hylla på mitt rum. Det är konstig tanke, att hans kropp aldrig mer kommer fylla ut den. Den känns tom, där den ligger. Men den är ett fint minne, av en underbar individ.
 
 
 
 
Alla inlägg, Ville | | En kommentar |
Upp