Gott och blandat

Nu har prylarna jag beställde så billigt för ett tag sen kommit. Ska ta med det till stallet imorgon och prova på bebisen. Blir spännande att se hur det sitter!
Jag beställde ju en gjord för 10:- och gissade på att det kanske var en selgjord, nu är jag dock skeptisk för den är jätte liten! Och då är den inte "storleks beställd". Man kunde alltså inte välja storlek, det fanns bara en.

36 cm lång inkusive spännena. Någon aning om vad det kan vara för gjord?

Förövrigt vill jag hälsa grattis till min kära farmor som fyller år idag!
Stort grattis och kram på dig!



Idag är jag en sån där tråkig människa som inte är iväg och kollar på någon brasa. Mamma och pappa skulle gå och jag var för lat för att hänga med. Är helt slut så känns ganska skönt att sitta här i soffan, lite tråkigt dock kan jag väl tycka. Nu är det i vilket fall för sent haha. Men brasan här brukar vara väldigt liten så inte så mycket att se, och så att segt tal innan det. Lite mysigt, men inte värt att gå dit för det hehe.

Nu ska jag kolla tv och vila lite. Skönt att vara ledig imorgon!
Dagen | | Kommentera |

Smedstorps Hunter

Smedstorps Hunter - Herkan -



"Du är stjärnan som föll, ifrån himlen ner till jorden
utan dig vore jag bara en av miljoner"

De senaste tre dagarna har jag delat med mig av bilder från tiden jag spenderade med Herkan.

Herkan var en liten dartmoor ponny med mycket egen vilja som jag lärde känna i början av februari 2011.

Det hela började väl mer eller mindre med att jag lärde känna Sandra bättre och var med henne mycket ner till Fakirens stall (hästen hon tar hand om), där även Herkan stod. Det var bara de två hästarna i stallet och jag vet inte varför, men jag gillade genast Herkan. Han var sjukt söt, hade egen vilja och var rent ut sagt speciell. Det jag hade fått höra om honom innan var väl inte så mycket positivt, han var bråkig och kunde hitta på en hel del saker när det man gjorde inte längre passade honom. 

Dessa saker fick jag uppleva ett par gånger om man säger så, jag blev mer eller mindre översprungen, speciellt om man skulle ta ut honom från boxen. Var Fakiren redan på väg ut då var Herkan inte rolig att ta. Detta blev dock bättre med tiden.

- Bild från första gången vi jobbade/lekte tillsammans -

Som sagt blev jag riktigt förälskad i denna otroligt speciella individ så jag pratade med
mamma som i sin tur tyckte att jag skulle prata med hans ägare.
Han var älskad av sina ägare, men ganska bortglömd kan man väl säga. Vill verkligen inte peka ut någon, det var en väldigt speciell situation.
Jag trodde väl aldrig att mamma ens skulle gå med på att ens tänka tanken,
men jag ringde hans ägare och frågade om jag fick köpa honom.
Svaret var nej, vilket jag faktiskt mer eller mindre hade räknat med, men inte av den anledningen jag trodde.
Herkan var inte helt frisk och dem ville inte sälja honom dels för att dem inte ville sälja en "sjuk" ponny och dels för att dem inte visste hur länge till han skulle leva.
Att han inte var frisk visste jag redan, så det var ingen nyhet.
Däremot fick jag jätte gärna ta hand om honom.
Jag vet inte vad man ska kalla det att jag var. Inte var jag fodervärd, men något åt det hållet.

Till en början höll vi oss mest i hagen, eller ute på gärdet där underlaget var som bäst.
Det var trots allt mitt i vintern och vägarna var ganska hala.
Med tiden började vi faktiskt skapa en kommunikation. I början vägrade han verkligen gå på volt,
han gick över en och så vidare. Jag säger inte att han plötsligt sprang flera varv på volten, eller aldrig
gick över en, men det blev så mycket bättre. Vi förstod varandra och i och med det blev det så
mycket lättare att kommunicera.
Han var otroligt lättlärd vilket både kan vara till en fördel och till en nackdel. Det svåra med detta var
att han hela tiden ville ha något nytt att tänka på, annars var det ju inte roligt längre!
Spansk skritt är ett trick som inte är särskilt svårt över lag, men det är ingenting man lyckas lära in
under typ 10 minuter.
Fast där höll inte Herkan med. Okej, 10 minuter kanske är att överdriva, men han fattade poängen riktigt fort, och sen utvecklades det utan att jag egentligen behövde göra så mycket. Ett flyt i den spanska skritten fick vi aldrig, men han förstod på en gång vad det var jag ville och aldrig har jag väl sett en häst göra så stora benlyft och tycka att det var kul!



All den tid vi spenderade tillsammans, speciellt all träning i den lilla hagen bredvid stallet (bilden)
gav verkligen resultat.
Vi började träna löst lite smått vilket var så kul tyckte herrn!
Att följa efter mig när jag sprang, göra trick, mysa, you name it!
Vi var ute på promenad en dag, det var fortfarande vinter, klockan kanske var runt sex eller något så det hade hunnit bli mörkt. Reflexer hade vi men ländtäcket passade inte riktigt och gled snett så jag bestämde mig för att vi skulle gå hemmåt.
På vägen hem passerade vi kullen och jag tänkte att vi skulle klättra lite. Herkan tyckte det var så himla kul och kunde inte riktigt behärska sig, han drog igång med en serie av bockningar rätt från mig. Nog för att jag hade ett lite längre rep, men när hästen bockar iväg från en kan man inte göra så mycket mer än att släppa.
Jisses vad rädd jag var, Herkan var lös, det var mörkt ute, vi stod bredvid vägen och hans ländtäcke med reflex på hade nästan åkt av. Jag minns att jag tänkte "Nu dör han. Jag har precis dödat honom". Usch vilken panik.
Jag ropar efter honom, tar ett steg mot honom och sen backar, han tvärstannar, vänder och kollar på mig.
Gud vilken lättnad det var.

Jag är riktigt säker på att om det inte vore för det vi tränat på i hagen så skulle detta aldrig ha fungerat. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt, men det hände inte!
Som ni förstår blev kontakten bara större och större. Vi lekte löst i hagen nästan varje gång. När det var vinter och snö var det ju inte så svårt, då fanns det ju inget gräs att äta.

Herkan var en fång ponny. För er som inte vet vad det är så är det kort och gott en hovsjukdom som orsakas av för mycket socker (hört mycket olika åsikter om vad som orsakar det men socker är vad jag har lärt mig) vilket innebär att man ska vara försiktig med gräset eftersom det innehåller en hel del socker, speciellt i början av sommaren. I hagen gick han med munkorg, men det kändes ju inte så kul att ha den på när vi tränade, så den tog vi av. Jag var lite osäker första gången vi körde löst när gräset var framme. De flesta hästar brukar ju bara bry sig om gräset om de får chansen. Det gjorde han till en början när jag släppte honom, började äta alltså. Men jag behövde inte göra något speciellt för att få honom att sluta, inte mer än vad jag alltid gjort för att få honom att följa mig.

Den känslan var underbar.
Herkan valde mig framför gräset.
Det har jag nog aldrig varit med om förut.





Jag säger inte att hans förändring var min förtjänst, för det var det inte. Det vi uppnådde gjorde vi tillsammans.
Vi hittade en kommunikation och för att kunna kommunicera krävs det att båda parter är med på det hela, inte bara jag.
Det var vi.

Han var väldigt förlåtande, min fyrbenta vän. Jag gjorde många misstag, han visade tydligt när han inte var nöjd med mig längre, men när jag då ändrade mig visade han också sin uppskattning. Han gick inte iväg och var missnöjd resten av dagen och tjurade på mig. Visade jag honom respekt visade han också det tillbaka.

När sommarlovet började var jag jätte rädd för att han inte skulle finnas med mig länge till.
Sommaren innan hade han fått ett kraftigt fånganfall och skulle han få ett till, då var det slut.
Det var mycket som hände den tiden.

Ett utdrag från en text jag skrev den 20 maj 2011:
"Allt blev så tydligt igår. Herkan är halt. Det är säkert inget allvarligt, men jag tror inte att jag riktigt förstått föräns nu att min lilla bebis till häst förmodligen inte kommer stå på denna jord när sommaren är slut. Jag trodde jag var inställd på det, förberedd. Men tydligen inte. Även om jag vet att det bästa för honom vore att få lämna sin kropp och äntligen få bli fri. Fri från all smärta. Men jag vill inte att den dagen ska komma. Jag vill ha dig här med mig. Allt blev så tydligt, om inte nu så senare. Om du klarar dig är det ett mirakel. Åh kära lilla Herkan, vad gör jag om du försvinner? Du får inte lämna mig här."

Herkan var halt. Det var inte fång, men han kunde knappt gå. Jag var livrädd, verkligen. Det var alldeles för tidigt för att säga hejdå.
Han klarade sig denna gången, det var bara en hovböld, men att se honom ha så ont skar i hjärtat.
När han äntligen mådde bra igen fortsatte vi som vanligt.

Jag kommer inte riktigt ihåg när på året det var, men någon gång efter att Herkan inte längre var halt i vilket fall, tror det började gå mot höst och skolan hade kommit igång igen, så började Herkan rymma.
Gång på gång.

Jag vet inte varför, men jag gissar på att han var understimulerad. Jag tog hand om 3 hästar (inte själv) och hade skola så jag hann inte med honom riktigt så mycket som jag hade velat.
När han inte slutade bestämde sig ägarna för att flytta hem honom till deras stall igen.

- Bild från sista passet vi hade tillsammans -

Det var när han flyttade allt sket sig.
Det var inte långt att åka för att komma dit, men tiden räckte inte till efter att man varit i skolan. Jag kände inte dem andra hästarna i stallet och ja, det var ganska invecklat men samtidigt så enkelt på något sett.
Herkan förändrades på en gång när han hamnade där. Inte till det bättre.
Han blev som den ponny han var innan jag började ta hand om honom.
Han gick in i sig själv, stängde av. Människor betydde inget längre, dem kunde man klampa över. Jag gick två promenader med honom under tiden han stod där. Anledningen till att det blev så få var för att han inte längre var samma ponny. Det enda han skulle göra när vi var ute och gick var att äta. Han uppskattade inte längre promenaderna. Han stängde omvärlden ute och fokuserade endast på vissa saker. Som typ mat.
Eftersom att han inte längre tyckte det var kul att gå ut såg jag ingen mening med det, det var bara jobbigt för oss båda.

Han visade sina otroligt underbara sidor vissa stunder, han kom fram. Men dem var få.

Han slutade inte rymma i det stallet, det blev snarare värre. Ägarna bokade tid för avlivning, men sköt upp det. Så höll det på länge. Det var riktigt jobbigt för alla.

Ett udrag från en text den 6 september 2011:
"Jag vet att du inte mår bra, och det gör så ont i mig. Jag saknar dig så sjukt mycket, men jag vågar inte hälsa på. Jag vet att det är inte dig jag kommer se. Sist hade du tappat allt som var Herkan, nu när tiden har gått, hur är det då?
Jag ska komma och säga Hej, men det gör ont, jag vill inte se hur du mår när jag ingenting kan göra längre."

Men den 31 oktober hände det på riktigt.
Herkan fick somna in. Han mådde inte bra. Jag tror fortfarande att han hade kunnat bli bra, men det hade krävt enormt mycket tid och en väldig massa pengar, två saker det inte alltid finns tillräckligt av.
I den situationen som var så var det här det bästa som kunde hända. Herkan mådde inte bra.
Han blev 14 år.
Jag saknar honom.

Man brukar säga att tiden läker sår.
Jag skulle snarare vilja påstå att man med tiden lär sig att hantera sina sår.

Saknaden är enorm men det finns inget jag kan göra. Han har det bra där han är nu.
Man lär sig att acceptera, men det innebär inte att smärtan blir mindre.
Det är idag 6 månader sen han lämnade oss.

De flesta gillade honom inte, verkligen inte. Men jag kan säga att jag är säker på att dem aldrig riktigt fick känna vad Herkan hade att ge. För om man en gång fått uppleva det, då kan man inte annat än att älska denna underbara ponny. Jag är säker på att du just nu gör vad du är allra bäst på, muntra upp andra och ställer till med lite bus.

Det här är en bild som väcker starka känslor. Anledning är helt enkelt den att jag minns denna dag så tydligt.
Jag minns känslan och kan känna den där jag sitter i soffan nu.
Tänk att jag satt där då, med världens finaste vän framför mig som gjorde det han var bäst på,
han fick mig att skratta.
Att ta av mig mössan var helt klart ett favorit trick efter den spanska skritten.

Jag älskar dig och jag saknar dig. Men vi ses igen en vacker dag. Du finns med mig i varje steg jag tar, i varje andetag.

Herkan | | 2 kommentarer |

6 månader har gått

Det är 6 månader sen du lämnade jorden.
Jag saknar dig.



Herkan | | En kommentar |
Upp