Drömmar

Igår uppfylldes en av dom drömmar jag har haft. En av dom större drömmarna dessutom.
Om jag härifrån låter tankarna spinna vidare så kan jag konstatera att två av dom större drömmar jag har haft har slagit in, och jag jobbar nu mot en tredje. Hur galet är inte detta? Jag är 19 år gammal och har redan fått möjlighet att uppfylla två stora och för mig otroligt betydelsefulla drömmar. 
Det jag syftar på är att jag inte bara fått möjlighet att se Honza Blaha utan jag har även fått träna för honom, med min egna ponny. (Blir påmind om ytterligare en dröm som är uppfylld men som jag nästan börjat ta för givet, det faktum att jag är hästägare). 
Och igår fick jag se Kyla live. Jag stod inte bara längst fram och tog del av ett grymt uppträdande, utan jag fick också möjlighet att ta bild med en av min större idoler, samt att jag fick hennes autograf. Det är för mig otroligt stort. 
Så här står jag, hästägare, till två underbara ponnysar, jag har fått möjlighet att träna för en person som genom åren inspirerat mig enormt, och jag har fått se min idol uppträda live. 
Nu tar jag som sagt nästa steg mot ytterligare en dröm, vilket är att bli "tränare". Jag ska nämligen läsa till hästcoach och det känns helt otroligt. 

Så nu när jag sitter här i sängen och reflekterar över detta kan jag inte annat än att konstatera att drömmar kan bli verklighet, bara man jobbar för det och vågar tro på det. 
Jag är lyckligt lottad som har fått uppleva detta i såpass tidig ålder. Men för mig är det bara ännu ett bevis på att det faktiskt går.

Nu blev detta en snurrig text, men jag var tvungen att dela med mig av denna insikt. 

I och med detta vill jag påminna både mig själv och andra om att allt går, bara man vågar tro på det. 
Så nu ska jag tro på en bra framtid, för så ska det bli! 

Kände att inlägget behövde förgyllas med en bild och jag har svårt att finna någon bättre bild än denna som speglar en av dom lyckligaste stunder jag har överlevt. Så det faktum att bilden är med i det tidigare inlägget idag väljer jag att bortse ifrån.

Alla inlägg, Känslor, Tankar och åsikter | | 3 kommentarer |

Dessa krav

Det där med att sätta för höga krav är jag ju knappast ensam om. Och att det är himla dumt att göra det lär jag inte heller vara ensam om att tycka. Jag har inga som helst problem med att erkänna att jag har gjort fel, men att acceptera att jag inte klarar av något, det tar emot.
Jag har dock insett att jag har satt alldeles för höga krav på mig själv, igen. Denna gång när det gäller stallet. Det fungerar inte, stallet kan inte vara förenat med stress och press, så jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka. Jag har ju haft som mål att Tiki ska gå nästan varje dag, få kondis så att vi kan komma igång ordentligt med inkörning till våren (tänkte säga när snön försvinner men den formuleringen fungerar ju inte denna vinter...). Det är dock bara att inse att varken tid eller ork finns från min sida. Tiki skulle klara detta utan problem. Och det känns så dumt att jag som ägare hindrar henne att utvecklas i den takt hon är kapabel till. Men det är bara att inse att det inte bara handlar om mig eller henne, det handlar om oss. Då ska det göras tillsammans utan bekostnad av någon av oss. 
 
Samtidigt som mitt mål har varit att hålla igång Tiki, har jag även planerat att rida Änglan några dagar i veckan, samt jobba med Berra så mycket som jag hinner. Men det är ju bara att inse att det inte går.
Så nu tänker jag ta det lugnt. Självklart finns målet där bak i huvudet ändå, det är ju vad jag vill. Men jag kan inte satsa på det. 
Nu tänker jag köra på så mycket jag hinner och orkar helt enkelt, så blir det nog mer sen när det blir ljusare ute och orken förhoppningsvis ökar!
Jag vill så mycket, men det måste ju vara möjligt också, för allas skull.

Jag längtar så tills vi kan köra runt med vagnen, det ska bli så kul! Och den motivationen behövs! Tiki vill bli körponny!
Hästarna, Känslor, Tankar och åsikter | | Kommentera |

Dessa hästar

 Nu när jag sitter här i sängen och väntar på att Pernilla ska komma hem från jobbet hinner man med mycket. Bland annat kika på lite bilder. När man ser vissa bilder stannar man upp lite extra. Vissa bilder är bara fina, medans det i andra finns så mycket känslor. Alla gånger kanske det inte är bilden i sig som skapar alla dessa känslor, utan helt enkelt motivet.
Det jag vill komma till är helt enkelt hur galet mycket man kan älska dessa fyrbenta filurer.
Visst har jag lärt känna många hästar under tiden jag faktiskt hållit på med dom. Och alla är så härliga på sitt sätt. Men med vissa är det bara något extra. Med vissa så finns det mer än bara den där glädjen man får ut av att vara bland dessa vackra djur. Med vissa finns det något djupare än så.
 
Den första häst jag träffat på som fångade mig totalt var, som många säkert kan klura ut, Herkan. Det var något speciellt. Något jag inte kan släppa. Det var så mycket mer än bara kärlek till ett djur. Något så mycket djupare. Något så vackert och betydelsefullt att det inte går att sätta ord på.
 
 
 
Föga förvånande så är Tiki den andra häst jag totalt fastnat för. Det har dock inte alltid varit så självklart. Visst har jag alltid älskat den där ponnyn. Min första egna lilla häst. Men jag får faktiskt lov att vara så ärlig och säga att jag många gånger ställt mig frågan om jag verkligen valde rätt ponny. Hon var helt underbar, men det var något som inte riktigt stämde. Allt stämde inte från den dag jag först träffade henne, som med Herkan. Men rackarns vad den ponnyn är speciell.
Nu undrar jag varför jag någonsin har tvivlat på om vi verkligen passar ihop. Allt känns så rätt. Hon kan göra mig tokig, den lilla skitponnyn. Men jag kan inte finna ord för den kärlek jag känner när jag ser på henne, jag kan inte sätta ord på hur rätt det känns. Vi har lärt känna varandra och plötsligt föll allt på plats. Allt är bara så rätt.
Alla relationer är självfallet unika, precis som vi är unika. Men den där känslan jag så fint försökte förklara med Herkan, det är samma känsla jag känner med Tiki, fast ändå så olikt.
Det går inte att förklara. Men när jag ser på henne kan jag inte känna annat än ren kärlek. Världens bästa lilla ponny.
 
 
För att fortsätta sätta ord på mina tankar vill jag få nämna den tredje hästen som bara har fångat mig totalt.
Den där Berra. Åh den där Berra alltså. När han kommer gåendes där i hagen, med luggen över ena ögat, med sin lugna men samtidigt så nyfikna uppsyn. Åh.
Den där Berra. Han är så lik Herkan. Samma utstrålning. Så full av kärlek och glädje. Redo att ge allt, bara man ger dom chansen. Jag har lovat mig själv att, så länge Mia är villig att sälja, ska jag göra allt för att lyckas köpa honom. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gav upp honom. Han har fångat mig totalt, fina busen.
 
 
Hästarna, Känslor | | Kommentera |
Upp